Min förebild har fram till idag varit hemlig. Det är min före detta gymnasielärare men egentligen är han allt annat än hemlig, för han är kändis nu för tiden. Efter flera år utan kontakt, samlade jag mod att våga

Pressbild, Beppe Singer. Fotograf Anders G Warne

Pressbild, Beppe Singer. Fotograf Anders G Warne

berätta för honom hur mycket han egentligen har betytt för mig, och ringde till honom. Inte förrän jag hörde hans entusiastiska röst och skratt i telefon insåg jag hur mycket jag har saknat honom. Du kanske också känner igen hans röst och känner igen hans ansikte? Han heter nämligen Benjamin Singer, men kallas för Beppe. Beppe har varit programledare för Hjärnkontoret på barnkanalen.

Det var nästan som att vi hade pratat igår, även om det egentligen var flera år sedan. Beppe var pratglad, precis som förr. Det första han frågade mig, förutom hur jag mådde, var:

– Vet du vad jag sitter och gör nu?
Jag bygger ett Kalejdoskop. Du har väl någon gång kikat i ett Kalejdoskop?
Oj, jag glömde nästan att du är blind. Kalejdoskopet förlorar tjusningen om man inte kan se alla spektra med färger och mönster.
Minsta lilla vridning på kalejdoskopet förändrar hela bilden eftersom pärlorna inuti kalejdoskopet rör på sig.

Det är detta som är så underbart med skämtsamme Beppe. Han har förmågan att få allt som han pratar om att låta intressant, till och med teknik och vetenskap. Han fixerar sig inte vid om någon har en funktionsnedsättning eller inte. Han kan få vem som helst att förstå något obegripligt och han väcker nyfikenhet och vilja att lära sig något nytt.

Plötsligt var vi djupt försjunkna i ett samtal och vi diskuterade allt mellan himmel och jord. Det fanns så mycket jag ville berätta men jag visste inte hur jag skulle formulera mig och problemet var att orden stockade sig i halsen. Jag ville säga honom att han hade räddat mig ur en svår depression, gett mig styrka att uthärda mobbing, stärkt mitt självförtroende och min självkänsla med sin ödmjukhet och empati. Jag ville fråga honom om han var medveten om det, men det behövdes inte för han förstod.

Beppe syntolkade troligtvis utan att veta att begreppet fanns
Det var Beppe som kunde få mig att le i skolan även om jag var ledsen och det var Beppe som tog sig tiden att lyssna om vi elever behövde prata med någon vuxen. Det var Beppes kontorsdörr som stod öppen. Det var Beppe som stannade upp i skolkorridoren trots att han verkade lite stressad och sade ”Hej, hur mår du?”.

Jag minns att när han hälsade på mig så var han alltid noga med att beskriva vad han hade på sig och den lilla detaljen ifall han hade rakat sig eller inte. Det låter kanske banalt men det visade att han förstod att jag som blind också ville ta del av sådana intryck. Ingen annan syntolkade hur de såg ut eller vilka kläder de hade på sig, om jag inte själv frågade. Beppe var alltså den ende på skolan som tänkte ur mitt perspektiv och med detta bör tilläggas att jag aldrig hade förklarat för Beppe vad syntolkning innebär.

Just Beppes vänliga bemötande gav mig kraft att ignorera dumma kommentarer från andra elever och vissa otrevliga lärare. Hans uppmuntran räddade mig från demonerna i mitt huvud som sade till mig att jag var värdelös. Jag vet inte om det var något som han sade eller sättet han sade det på som fick mig att känna mig sedd. Dock var det tydligt att Beppe såg att jag alltid satt själv, endast i sällskap med min elevassistent. Det fick min isiga barriär mot omvärlden att smälta.

Första matematiklektionen fick jag en fråga jag aldrig fått innan
Jag minns när vi för första gången träffades på en matematiklektion och Beppe satte sig bredvid mig och frågade:

– Hur lär du dig bäst och hur kan jag hjälpa dig? Först såg jag ut som ett levande frågetecken för jag hade aldrig fått den frågan från en lärare förut. Tvärtom var det vanligt att jag av andra lärare fick kommentarer så som: – Du kan inte få godkänt eftersom du inte kan läsa och därför inte uppnår kursmålen om läskunnighet eller läsförståelse.

Jag vet inte om Beppe var medveten om hur mycket hans enkla fråga värmde i min själ, men jag tror att jag lyste som en sol när jag gick ut från klassrummet. Från och med den dagen gick jag inte in på matematiklektioner med en obehaglig klump i magen. Det kändes snarare som om jag gick på moln, med en pirrande förväntan om att lära mig något nytt och intressant.

Några månader senare fick jag mitt första VG i matematik. Plötsligt kunde jag se ett logiskt mönster bland alla siffror. Jag fann en enorm tillfredställelse i att, efter att ha räknat på en klurig ekvation, jämföra svaret med facit och se att jag faktiskt hade tänkt rätt. Beppe fick mig att känna mig smart och se mina framsteg.

Beppe blev kändis på SVT med Hjärnkontoret
Jag ville visa min uppskattning till Beppe, men det kom aldrig något lämpligt tillfälle då vi var själva. En dag hände dock något som förändrade både mitt och hans liv. Vi elever fick veta att Beppe skulle sluta undervisa på skolan för att han hade fått jobb på SVT som programledare för Hjärnkontoret. När jag hörde det grät jag, inte bara för att jag visste att jag skulle sakna honom utan av ren stolthet över honom. Det var då jag bestämde mig för att aldrig ge upp och det beslutet blev vändpunkten i mitt liv. Jag ville också komma långt i livet och jag såg Beppe som en förebild. Jag visste inte hur mycket Beppe hade kämpat under sitt liv, men jag hade en stark magkänsla av att han visste vad det innebar att ta sig från botten till toppen.

Jag ville tacka Beppe med blommor, men han var svårfunnen
På skolrasten sprang jag ut trots spöregnet och köpte en jättestor bukett med blommor till Beppe. Jag hann bli genomblöt på vägen men märkte det knappt. När jag skyndade mig tillbaka till skolan planerade jag i huvudet hur jag skulle ge honom blommorna och vad jag skulle säga. Det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Beppe var svårare att få tag på än jag trodde och hans schema var fullt av lektioner, som låg direkt efter varandra. Jag letade överallt, sprang i korridorerna och i trapporna.

Till slut trängde jag mig andfådd in i ett klassrum tillsammans med en klass som skulle börja en matematiklektion med Beppe. Jag försökte fumligt gömma blommorna bakom ryggen och log blygt, men Beppe hade redan sett dem. Han blev glad och tackade med en hastig kram. Kramen varade inte mer än ett par sekunder, men det räckte för att ge mig positiv energi och för att jag skulle förstå att vi hade något gemensamt. Min magkänsla, om att han också hade genomlevt motgångar i livet, blev i det ögonblicket ännu starkare av någon oförklarlig anledning. När jag skyndade mig ut från klassrummet såg jag mig över axeln och även om jag är blind är jag övertygad om att vi fick ögonkontakt.

Inspirerande förebild som själv haft en tuff skolgång
Inte förrän några år senare fick jag veta vilken tuff skolgång Beppe hade haft och varför han har sådan ödmjuk empati. Jag fick äntligen veta varför jag hade den där magkänslan om att vi hade ett osynligt band emellan oss. Jag kom, av en ren slump, över ett brev som Beppe hade skrivit till Skolvåren.se (ett forum för bättre skola). I brevet beskriver han hur en lärare sänkte hans självkänsla och självförtroende. Beppe såg sig själv som IG-elev på grund av att läraren hade behandlat honom illa.

Beppe kände sig värdelös under flera år, men mötte en dag en lärare som hjälpte Beppe att övervinna ångesten. Det var en berörande historia som Beppe berättade om i brevet. Jag är imponerad över hur han, som tidigare var rädd för och hatade matematik, utbildade sig till kemist och ironiskt nog blev matematiklärare. 2011 blev han programledare för Hjärnkontoret och 2012 vann han pris som årets folkbildare i Sverige. Beppe är en inspirerande förebild som visar att ingenting är omöjligt om du tror på dig själv och dina drömmar. Du kan komma hur långt som helst om du bara vill.

Det som Beppe också har lärt mig är att en liten detalj i människors bemötande kan påverka hela livet för en person, precis som minsta lilla vridning på kalejdoskopet förändrar bild och färgspektra. Har du någon gång funderat på hur mycket ett hej kan betyda för en person?

Lyssna eller läs Beppes gripande berättelse om sin skolgång:

https://www.youtube.com/watch?v=PX94QvKEeyg (youtube.se)

https://skolvaren.wordpress.com/2013/12/20/lucka-20-benjamin-singer/ (skolvaren.se)

 

/Mirjana Krisanovic