När jag skulle börja studera på högskola var jag nervös och undrade hur det skulle fungera för mig som var blind. Jag minns första dagen på Malmö högskola. När jag klev ut ur färdtjänstbilen hade jag fjärilar i magen. Det kändes vuxet att börja plugga på högskola och det var en förväntansfull känsla som överväldigade mig när jag gick in i den stora byggnaden. I ett ögonblick undrade jag oroligt hur jag skulle hitta i den stora byggnaden med alla långa korridorer, hundratals klassrum och alla trappor. Min oro försvann direkt när jag mötte mannen som välkomnade mig precis innanför ingången. Hans ansvar var att ordna så att jag som hade en funktionsnedsättning, fick det stöd som jag behövde. Innan terminen hade börjat hade vi träffats och jag hade berättat vilket stöd jag behövde. Det kändes därför tryggt när vi gick upp för alla trappor och gick förbi caféet. Överallt var det fullt av glada studenter. Mannen som var samordnare för personer med funktionsnedsättning ledsagade mig till klassrummet där uppropet skulle äga rum. Då berättade han med ett leende att det var en fördel att jag var blind ifall jag var höjdrädd. När jag tittade förbryllat på honom berättade han att stora delar av byggnaden var inglasad, både där trapporna var och även väggarna utåt.

Vi satte oss i den stora föreläsningssalen och efter en stund tystnade sorlet av pratande studenter. Då tänkte jag lättat att det var skönt att precis all information, som jag behövde veta inför kursen, skulle jag få veta om jag bara satt kvar. Jag lutade mig tillbaka och lyssnade på läraren som pratade lite om kursen. Efter uppropet ställde sig mannen upp. Han förklarade kort vem han var och att jag skulle börja i den klassen. Han sade att jag behövde en ledsagare från och till föreläsningarna under terminen. Dessutom sade han att jag behövde anteckningshjälp under lektionerna men att jag även kommer att ha en diktafon som spelade in lektionerna. Avslutningsvis nämnde han att jag önskade få en mentor eftersom det var första kursen på högskola för mig. På rasten kom det fram två tjejer och anmälde sitt intresse för att hjälpa mig. De hjälpte mig från och med den dagen och under hela kursen. Vi blev goda vänner.

Det har fungerat mycket bra att studera på högskola trots att jag är blind. Om jag har frågor eller om något inte skulle fungera så kontaktar jag bara samordnaren/koordinatorn. Talböcker laddar jag ner från www.legimus.se. Om materialet inte finns inläst får jag det digitalt så att min talsyntes på datorn kan läsa det för mig. När jag ska källhänvisa i någon uppsats och behöver hjälp att citera eller kontrollera vilket sidnummer hjälper min mentor mig. Dessutom finns möjligheten att gå till studieverkstaden där det finns personal för att hjälpa studenter med eller utan funktionshinder. Med andra ord får alla studenter på högskolan det stöd som de behöver och det känns utvecklande. Studier på Malmö högskola är alltså det bästa som har hänt i mitt liv. Det har naturligtvis varit en utmaning men det har samtidigt varit lärorikt och roligt.

Läs mer om hur Skånes högskolor och universitet organiserar stöd för personer med funktionsnedsättning:
Malmö högskola

Högskolan Kristianstad

Lunds universitet

Sveriges lantbruksuniversitet