halla_hander_skog_3Jag minns första gången som jag insåg att jag var kär. Jag var kanske 12 år. Det pirrade i magen som om den var fylld med fjärilar. Jag svettades jättemycket när pojken som jag var kär i var nära. Jag minns att jag rodnade ofta när vi pratade och tungan var torr som sandpapper. Men fjärilarna i magen omvandlades till maskar när jag insåg att han redan hade en flickvän. Jag var helt enkelt olycklig kär. Han fick aldrig veta vad jag kände och han fick aldrig veta hur ledsen jag blev när jag hörde honom vara tillsammans med sin flickvän. Det gjorde ont i hjärtat. Men jag berättade aldrig så han fick aldrig veta. Flera år väntade jag på den där romantiska stunden när man träffar någon av en slump, som händer på film och i böcker. Jag väntade förgäves för jag var aldrig ute i sociala sammanhang när jag var yngre. Jag var för blyg.

Käppen och min funktionsnedsättning syns – men inte jag
Flera år efter den olyckliga hemliga kärleken funderar jag på vad jag väntar på. Rättare sagt vad är det som jag hoppas att jag ska hitta; en snygg drömprins? Om jag ska vara ärlig så har jag, även om jag är blind, inget emot om min kommande partner skulle vara snygg. Naturligtvis är problemet att jag inte kan spana in hur folk ser ut och jag kan inte gå fram till någon om jag inte vet att personen är där. Jag ser inte heller om en person ler intresserat emot mig. Å ena sidan är det bra att jag inte ser hur någon ser ut för då dömer jag inte efter utseendet. Genom att lära känna personen märker jag om personen är snäll och delar mina värderingar. Å andra sidan är det svårt att spontant gå fram till någon och att jag får bli sedd som den jag är. Folk ser min vita käpp och min funktionsnedsättning innan de ser mig som person. Det känns jobbigt. Jag är inte min funktionsnedsättning.

Kan man ge blommor till en blind?
Jag har på senaste tiden börjat våga prata med killar trots att jag är blyg. Jag har bland annat börjat engagera mig i föreningar. En av mina nya kompisar frågade mig nu inför Alla hjärtans dag; ”Vad är en perfekt date för dig?”. Jag funderade. För mig som är blind skulle det inte vara så romantiskt att gå på bio. Skulle något annat verka romantiskt? Blommor kan jag inte se, men jag hade blivit glad om jag fick en bukett eftersom de luktar så gott. Det är ju tanken som räknas, precis som när någon bjuder ut dig på café och du äter upp en kaka. Den kakan finns inte längre men minnet och känslan finns kvar.

”Får jag pilla dig i ansiktet?”
Jag har börjat bli medveten om och tänka på hur det känns i kroppen när en person som man tycker om sitter nära. Doften av någon ger mig en stark bild i huvudet av hur personen ser ut. Jag vill inte röra vid personens ansikte för att få en uppfattning om hur han ser ut. Det tror folk bara för att de har sett att blinda gör det på film. Trots allt så behöver jag inte göra det för ögonen kommer alltid sitta där de gör, näsan och ögonbrynen kommer också sitta på plats. Det enda som jag kan avgöra genom att känna är om huden är len eller om han har akne, om han är välrakad eller har skägg. Det ger mig en möjlighet att få en förutfattad uppfattning, men jag skulle troligtvis känna mig generad eller obekväm av en så intim situation. Det skulle helt enkelt kännas konstigt att fråga om jag får pilla dig i ansiktet. Om jag inte skulle göra det vid de första träffarna skulle det kännas ännu mer konstigt att fråga senare in i relationen. Då spelar det ingen roll.

Hellre en varm arm än en käpp
Vidare får värmen från den andra personen min hud nästan att knottra sig. Jag reagerar starkt på beröring men det är kanske för att jag inte är förberedd på när beröringen kommer. Men att bara sitta och hålla varandra i handen kan vara mysigt. Om jag ska vara ärlig så har jag inget emot beröring då det är en stor del av min vardag. Så fort jag ska bli ledsagad av någon så måste jag hålla i någons hjälpande arm. Det kan, om jag ska vara ärlig, vara ganska skönt att ersätta käppen mot en mänsklig varm arm.

Jag önskar mig en kille som ser
När jag föreställer mig i en relation så visualiserar jag mig med en seende kille. Det kanske låter oromantiskt, men det kan vara praktiskt om varje fall en av oss ser. Vissa saker som att åka på utlandsresa och att läsa post blir så mycket lättare och effektivt om ett par seende ögon kan stödja mig när jag behöver hjälp. Men ett par seende ögon kan även vara trevligt att ha om man går på en romantisk promenad, hand i hand med den man älskar, och få miljön syntolkad. Jag njuter av att få naturen beskriven för mig och jag kan aldrig få nog av en målande bildbeskrivning. Kanske beror det på att jag såg färger när jag var liten och då älskade konst. Just konst, färger och estetik i allmänhet kopplar jag nästan automatiskt till ordet kärlek. Det är så starkt kopplat till känslor.

Jag tror att jag just av den anledningen skulle attraheras av en kille som också älskar konst, estetik, musik och delar andra intressen med mig. Det skulle vara så romantiskt att få dela glädjen och intresse med någon. Jag tror det skulle bli jobbigt om man behövde prioritera och planera när man skulle ägna tid åt partnern och resten av tiden åt sina egna fritidsintressen. Spontant tänker jag att det vore romantiskt att dela glädjen och känslan av gemenskap att springa tillsammans hand i hand ute i naturen. Vi stöttar varandra.