bild med en kalender och järnvägsrälsMitt liv är för det mesta planerat och strukturerat, men hur var det för mig att vara spontan och inte veta i förhand?

Kom jag iväg?
För ett tag sedan åkte jag fram och tillbaka till Specialisttandläkaren. Där skulle jag äntligen få tag i ett problem jag haft med mina tänder, tydligen ett långt tag. Det var dock inte längesedan som jag fick reda på att jag hade ett problem med mina tänder. Första gången jag skulle dit, kom jag aldrig dit, eftersom jag trodde att jag hade bokat färdtjänst, men tydligen inte gjort. Så den första tiden bokades om till förra månaden. Istället för att åka färdtjänst skulle jag åka tåg. Hur skulle jag göra?

Det hela visade sig vara enkelt. Jag fick med mig boendepersonal som kunde hjälpa mig. Kvällen innan hade vi kollat upp vilket tåg som jag skulle ta. 08.24. Jag kände mig nöjd, mest för att inte behövde gå upp tidigare än vad jag brukar. Jag brukar gå upp 06.30, och vara i skolan 08.00 i vanliga fall. Att man dessutom hade en halvtimme till godo ut i fall något skulle gå fel. Att något skulle gå fel hade jag hört innan, överallt. Att tågen var sena och så vidare.

På stationen
Jag var färdig med både frukost, kläder, och framförallt tänder lagom till 08.00. Tänderna var verkligen viktiga tänkte jag. Kort därefter gick jag med boendepersonal till tågstationen, som egentligen bara ligger några meter bort. Praktiskt, smidigt, och så vidare. Jag hade min mobil, som jag aldrig går någonstans utan, i handen. Jag tittade på skärmen. 08.15. Wow, tänkte jag. Jag var imponerad av mig själv, att jag för en gång skull kom i tid. Tio minuter kändes som en halvtimme i den där kylan. Jag knäppte jackan, något jag glömt, som vanligt, som varje morgon.

Tog upp Skånetrafikens app, för att kolla om jag hamnat på rätt sida spåret. Bara för att vara säker. Hade varit just snyggt om jag missat tåget för den sakens skull. Bra, tänkte jag. 08.24. Långt borta, såg jag igenom morgondimman, ett tåg rulla in mot stationen. Ett grått. Öresunds-tåg. Det stannade till, och jag letade efter den där handikapps symbolen som jag och boendepersonalen diskuterat kvällen innan, att jag skulle leta efter. Där, skrek jag smått överlycklig. Överlycklig att allt hade gått så bra hittills. Vi rullade fram till avsatsen, dörren var öppen. Jag ställde mig upp och tog tag i ett handtag, och personen som var med mig ifrån boendet hjälpte mig hiva upp min manuella rullstol på tåget. Den mer rymliga delen på tåget var stor och rymlig. Där var också en massa andra personer, vilket jag absolut inte hade något emot att där var andra personer. Jag är ju vanligtvis en social person. Nu kände jag mig inte så social, det var ju så otroligt tidigt, tyckte jag som hellre hade legat och sovit, eller varit i skolan nu. Skolan hade jag velat varit i hellre eftersom vanligtvis inte brukar vilja göra saker att behöva åka till tandläkaren nu, men det var inte jag som hade bokat tiden.

Nu åker vi
Plötsligt känner jag hur tåget började röra sig, och jag och min assistent från mitt elevhem var äntligen på väg. För att fördriva tiden satt jag med min mobil, pratade med min boendeassistent, och kollade på alla människor som också åkte tåg. Dom var nog vana vid att åka tåg, eller inte. Jag vet inte. När jag satt på tåget pratade jag bara med den personen som jag åkte med, ungefär som dom gånger jag åkt taxi eller färdtjänst och man bara pratat med taxichauffören.

Plötsligt hoppade jag till av att det kom ett passerande tåg, som inte körde så långsamt heller, och jag hörde hur personen jag hade med mig från boendet skrattade till. Jag skrattade också, eftersom det påminde mig om hur lättskrämd jag var, när tåget hoppade till. Lättskrämd, det är jag fortfarande. Det har alla alltid har kul om. När jag satt på tåget, så hade man ju lite tid över. Tid att fundera på saker. Jag tänkte tillbaka på gårdagen, och hur rädd jag var att något skulle gå fel. Jag hade hört att det kunde, och kan gå fel vad gäller Skånetrafiken. Jag har imponerad hur allt hade flutit på hittills, som det bara gör bara ibland när jag brukar åka taxi, om jag har tur. Att vi än så länge skulle komma i tid till tandläkaren.

Plötsligt stannade tåget till, igen. Folk skulle gå av och gå på tåget. Något jag inte var van vid. När jag åker taxi brukar den bara köra mig till dit jag ska och så är det bra med det. Det är väldigt sällan som taxichauffören brukar stanna för att hämta upp folk. Folk på tåget reste sig upp, och så kom nästa passagerare och satte sig. Det var så det funkade på tåg. Folk kom, folk gick.

Att åka utan biljett
När tåget lämnade avsatsen i Hässleholm och dörrarna stängts efter att människor verkar satt sig till rätta i stolarna, kom en man i mörkblå tunnare väst. Jag trodde först att det var någon form av säkerhetsvakt, men oj vad fel jag hade. Det var biljettkontrollanten. Biljett hade jag ingen och det visste jag om, eftersom jag inte hade köpt någon. Det behövdes inte. Eftersom jag i många år åkt färdtjänst, fick jag ett sånt där grönt, litet plastkort. Lika stort som ett kreditkort. Jojo stod det klart och tydligt på det. Kontrollanten tittade på mig, det var min tur att registrera kortet i deras lilla maskin. Jag höll fram kortet mot maskinen. Pip. Det gick. Mannen gick sin väg. Nu kändes det säkert att man skulle komma i tid. Perfekt.

Tiden gick och jag fördrev tiden på samma sätt som för en stund sedan. Prata med boendepersonalen som följde med. Trevligt. Sitta och samtala. Åka tåg var ändå mysigt, och snabbare än taxi gick det. Men det är väl klart, jag tror inte att en taxichaufför med gott samvete hade satt gaspedalen i golvet,  för att hinna i tid. Man kanske inte kan jämföra en bil och tåg ändå.

Framme i Lund
Tåget kom till slut till Lund. Det såg jag klart och tydligt på den stora svarta skylten där det stod ”Lund C” . Jag ser återigen hur människor börjar röra på sig. Jag blir stressad. Som alltid när man inte vill vara i vägen för andra. Tillslut hittade jag ett lugn, och jag fick hjälp av assistenten att ta mig av tåget.

Då var tågresan till Lund avklarad, och nu skulle vi hitta till tandläkaren. Jag skrattade när jag tänkte på vart det låg. Bredvid butiken Hemmakväll, vilket jag tyckte var lite ironiskt, eftersom tandläkaren alltid sagt till mig att man inte ska äta för mycket godis och andra sötsaker.

Inne hos tandläkaren var vi i tid. Eller tidiga rättare sagt. 40 minuter för tidiga. Jag satt och funderade på hemvägen. Om det skulle gå lika bra på hemvägen som påväg Lund så sa jag till min assistent att jag ska åka tåg i fortsättningen, vilket jag gjort med glädje.

/David