Foto: Ingela Sandberg

Om jag skulle få en resa med en tidsmaskin, till vilken tid skulle jag åka då? Framåt, tänkte jag först, för det är ju det enda jag inte vet något om. Sen kom jag på att det kanske finns en mening med att jag faktiskt inte vet något om framtiden och att jag inte alls vill veta vad som kommer att hända. Jag vill att det goda ska vara överraskningar och jag vill vara ovetandes om det tuffa. Jag började istället tänka tillbaka på vad som har fått mig att vara just den jag är idag och då var valet av resmål inte längre svårt.

Solen gassade, den där försommardagen i Göteborg. På Götaplatsen hade hundratals, snart tusentals, människor samlats och så långt blickarna kunde nå syntes regnbågens färger på flaggor, kläder, banderoller och plakat. Det var West Pride 2014 och snart skulle den stora regnbågsparaden avgå. Redan innan det första ekipaget hade börjat gå övade vi på att skrika våra slagord. Jag gick med Unga Rörelsehindrade och vi var så otroligt peppade. När det äntligen var vår tur att börja röra på oss öppnade sig himlen och det började regna. Solen sken fortfarande. Såklart, det var ju en regnbågsparad!

Som det kan vara när en är överpeppad var vi lite väl snabba på slagorden, flera av oss hade tappat rösten när vi nådde folkmassorna som stod vid sidan av paraden. Men vi höll ut och skrek allt vi kunde. Det är nog en av de häftigaste känslorna jag varit med om, när de som stod bredvid hejade på och stämde in i våra rop. Flera av mina vänner gick med i paraden och några stod vid sidan av. Lenny var en av de som stod längs vägen. Att se Lenny vinka, ropa och peppa när vi gick förbi gav en enorm kick. Lenny betydde redan då mycket för mig och eftersom vår historia är väldigt fin vill jag berätta lite om den.

Bild på mig och Lenny

Foto: Simona Jönsson

Lenny, som jag för längesedan träffade på sjukhusskolan i Lund och sedan började följa på twitter, började skriva om hbtq.
Det var i samma veva som jag började fundera på just sexualitet och identitet, perfekt tajming!

Lenny var då projektledare för Studiefrämjandets förstudie Ung HBTQ/HBG och planerade att starta Lesbisk Frukost i Helsingborg. Vi fick snart en hel del kontakt över facebook, och det gick väldigt fort från det att jag funderade på att besöka den första frukosten i Helsingborg till att jag faktiskt var en av arrangörerna. Därför blev jag peppad att gå på Lesbisk Frukost när det anordnades på West Pride i Göteborg, för att se vad det var för något, så Lenny är den främsta anledningen till att jag åkte dit.

Min första Lesbisk Frukost kommer jag aldrig att glömma. Det var en fantastisk stämning, en känsla av samhörighet och pepp som jag inte känt tidigare, och jag visste att det var början på något stort. Stort för mig och stort för andra. Detta var något jag senare skulle arrangera. På Lesbisk Frukost deltar människor oavsett sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck. Det är alltså inte bara för lesbiska kvinnor, vilket en kanske först kan tro med tanke på namnet. För mig känns det viktigt, för jag vill inte placera mig i något fack vad gäller kön eller sexualitet. Och något jag inte visste då, när jag deltog första gången, var att Lesbisk Frukost skulle bli ett av mina mest trygga rum.

Åter till paraden. När paraden var slut blev det fest och stämningen var på topp med queer allsång. Vi som var svettiga och hesa satte oss i skuggan för att hämta oss lite. Jag var väldigt trött men samtidigt oerhört uppfylld av alla intryck. På vägen till restaurangen jag och mina vänner skulle äta på för att avsluta en fantastisk pridehelg mötte jag Lenny. Vi pratade och kramades och jag tror att det var då jag började förstå vad sammanhang som detta betydde för mig. Att känna den samhörighet jag plötsligt gjorde med så många, att förstå mer vem jag är och att få möjlighet att utvecklas som människa var känslor och tankar som sköljde över mig. Tack vare Lennys engagemang med Lesbisk Frukost och en mötesplats som Ung HBTQ/HBG har jag fortfarande trygga rum att vistas i där jag kan vara allt jag är på samma gång.

Skulle jag idag få säga någonting till mig själv, den där lyckliga dagen då jag deltog i min första prideparad, skulle det vara: Det behövs inga etiketter eller ord för vem du är, för de du kommer att umgås med tycker om dig precis som du är och oavsett hur du definierar dig. Och de struntar fullständigt i att du har svaga muskler, de tycker mest att din respirator är bra som privat aircondition och att din permobil är perfekt att klistra paljetter på. Det kommer att bli bra.

/Emma