På ett redaktionsmöte ombads vi skribenter att tänka tillbaka i tiden, i våra egna liv. Tanken var nog att vi i tanken skulle resa tillbaka i tiden, som genom en tidsmaskin.

Det är en väldigt speciell händelse som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på tidsmaskin – mitt första riktiga kärleksförhållande. Känslan av att det finns en person som känner och älskar precis på samma sätt som du själv gör.

Man svävar runt på sina små rosa moln. Jag tänker att när man har en partner är det väldigt lätt att faktiskt ta varandra för givet. Vardagen rullar på och man vet att den andra finns där i stort och smått. Det är världens härligaste känsla och det är inte så mycket märkvärdigare än så.

Men vad händer om den där trygga vardagen med din käraste skulle försvinna? Många har varit med om att ett förhållande tar slut och det kan kännas som ens hela värld rasar. Min värld rasade för mig 2012.

En oktobermorgon ringde det på min porttelefon, det var mamma och pappa som hade kommit från Helsingborg, hem till mig i Kristianstad. De satte sig ner för att prata med mig. Jag förstod direkt att något allvarligt hade hänt. Det som i min värld var min allra största oro, det hade hänt. Min älskade pojkvän hade gått bort.

Min pojkvän hade en muskelsjukdom, Duchennes Muskeldystrofi, vilket fick hans muskler att sakta förtvina. Även andningen påverkas av sjukdomen.

Vi var förlovade tio månader efter att vi blev tillsammans och vi bestämde oss för att förnya våra ringar efter ett par år, detta gjorde vi dagen innan min pojkväns bortgång, tack och lov helt ovetandes vad som skulle ske morgonen efter.

Vi var tillsammans i nästan fyra år så det var hyfsat lång tid. Jag fick lära mig att leva på ett annat sätt och sakta men säkert har jag nu snart två och ett halvt år efter hans bortgång börjat bygga upp mitt liv igen.

Jag tänker ofta på alla utflykter vi gjorde med hans bil och med hans assistenter.

Något som jag saknar är alla stunder vi hade när vi umgicks i hans lägenhet med vår gemensamma katt Nelly. Min pojkvän kom på min student juni 2012 och det är ett minne för livet. Jag har många minnen med honom och det skulle så klart inte gå att sammanfatta allt. Det följer alltid med mig i hjärtat.

/Alice